En gång för länge sedan var det prästerna som berättade för oss hur syndiga vi var. Numera är det nyhetssändningarna och politikerna. Då för tiden gick man till kyrkan för att höra på anklagelserna. Numera surrar de runt överallt i etern omkring oss. Vi håller på att förstöra vår planet, vi misshandlar våra planetkamrater, vi är giriga och ondskefulla för att vi slänger maten och inte tänker på de stackars barnen i Afrika. Vi i västerland har kolonialiserat, plundrat, erövrat och dragit fördel av vår välorganiserade infrastruktur i århundraden. Det är inte tur eller teknisk kunskap som har gjort oss överlägsna. Det är vår manipulativa förmåga – att vi så listigt har spridit oss och gjort vårt system till den allmänt rådande normen. Ett system som bygger på en tillväxt som inte finns, ett monster som kräver mer och mer näring.
Och nu står vi här, på toppen av det rangliga luftslottet. Vi kallar till ett klimattoppmöte dit tupparna färdas i sina limousiner – för att skynda på processen, kanske. Och för att vi sedan ska ha någon att skylla på. Oljan håller på att ta slut och polarisarna smälter, men vi kommer inte att ändra vårt beteende. Vi har dödat vår Gud och tagit vår fria vilja i besittning, men vi kommer inte att ändra vårt beteende.
Och därmed har vi erkänt oss skyldiga. Alldeles under ytan av all den här uppståndelsen, all den här argumentationen kring vad vi ska göra för att kunna fortsätta framåt – ligger den stora skammen. Likt jordens eldheta inandöme ligger den där, precis under ytan, och puttrar – allt ljudligare, allt häftigare.
Vi gjorde.
Vi valde.
Vi köpte den vanliga mjölken och inte den ekologiska, fast den ekologiska bara kostar en futtig krona mer. Vi tog flyget och inte tåget, bilen och inte cykeln; vi lät ljuset vara tänt i lägenheten när vi åkte till jobbet. Och även om vi nu köpte den ekologiska mjölken, tog cykeln och släckte lampan äter vi ändå mat som växt på andra sidan jordklotet och sover i sängar som små fattiga kinesbarn med blodiga fingrar har knåpat ihop åt Ingvar Kamprad.
Vi valde. Och vi valde ondskan. Och vi väljer ondskan.
Och i kombination med denna gigantiska skuld, denna folkskam, ligger kravet på lyckan och friheten än tyngre på våra axlar. Vi är inte bara skyldiga. Vi utkräver också en förlåtelse av oss själva. Och vi sorterar stillsamt de enstyckförpackade kexens emballage som mjukplast, och vi klimatkompenserar våra flygturer. Men vi är likväl fortfarande skyldiga.
Vi har syndat mot moder natur, mot den enda Guden som alltid varit oss trogen. Och vad kan man väl göra? Vad för reaktion återstår, när ingen syndaförlåtelse längre hjälper?
- Den totala uppgivenheten. När vågskålen har tippat över är det det enda. Den enorma skammen skapar distansen, för vi skulle gå under om vi kändes vid den. Vi kan inte se kinesbarnen eller mcdonaldshamburgarna i ögonen. Vi bara kan inte. Och ur den totala uppgivenheten köper vi saker som är designade för att gå sönder, nya bilar att köra fort i för att kanske hinna undan, aktier för att kunna köpa den sista oljan.
Vårt beteende är varken ett tecken på dumhet eller på egentlig arrogans. Snarare tvärtom – det tyder på en skuldmedvetenhet som överstigit alla proportioner, en skam så stor att den är bortom all botgöring. Precis som de kyrkliga synderna, då det begav sig. Med den enda skillnaden att vi genom att ha dödat vår Gud nu inte längre hyser några som helst förhoppningar på en eventuell förlåtelse efter döden.
Men moralen dog inte med Gud. Moralen dog med införandet av skammen. Att börja på minus innebär att man måste arbeta sig upp till ett noll-läge, vilket är föga motiverande. När man väl står i skuld gör de enskilda siffrorna inte så stor skillnad längre. Klimatkompensering, sopsortering och klimattoppmöten är mest kulturella företeelser. Just for the show. En liten populärpolitisk parentes, för att tillfredsställa massorna.
För vad vi än gör är vi skyldiga.
