En oöppnad förpackning, ett inplastat äpple, ett enstyckförpackat kex. Orört. Jungfruligt. Som om man genom detta kunde avskilja det rena från det smutsiga – det fina, kulturella och kontrollerade från det vilda, oberäkneliga, brutala. Göra det besudlade orört.
Och mjölkkartongerna. Rader efter rader. Mjölken är alltid lika vit. Jämlikhet och utjämning. Maskintillverkning. Den fina förseglingen garanterar att jag är den första att få röra vid innehållet. Det finns ett starkt egenvärde i det. Det är en ära.
Och däri ligger splittringen. Vi högaktar det nya och föraktar det gamla. Någonstans längs vägen glömde vi att det är ett och det samma. Plasten runt gurkan markerar en illusorisk gräns. Marknadsmässigt fungerar den. Den fungerar på grund av illusionen om separation, illusionen om framåtskridande, illusionen om dikotomin kultur och natur – samtidigt som den bidrar till att upprätthålla denna illusion. Växer Felix potatismos verkligen i jorden? Har McDonalds hamburgare verkligen varit delar av muskler på ett djur, som har rört på sig och känt känslor? Eller har utjämningen och jämlikheten lyckats råda bot på alla avvikelser och egenheter, lyckats med att radera det förflutnas smutsiga karma och återskapa dess oskuldsfullhet?
Det är våra kulturella gränser vi värnar om när vi enstyckförpackar gurkorna. Det civiliserade förfäktar sitt eget existensberättigande. Något är värt att försvara. Plasta in. Ytbehandla. Avskilja, från allt det andra – möglet. Förruttnelsen. Döden. Det som potentiellt skulle kunna utgöra ett hot för vår exponentiellt uppåtskjutande konstruktivitetskurva. Bit för bit förtingligade vi, bit för bit behärskade vi, bit för bit gjorde vi oss själva till främlingar inför. Köttbullarna i den snyggt layoutade förpackningen på ICA skriker inte längre.
Våra behov har tyglats, vår blodheta närhetstörst har förklätts till romantik eller rumsren hövlighet. Likriktning med hanterbar variation. Mellanmjölk eller standardmjölk? Gucci eller Prada? Vi plågas av valen, medan det artificiella behovet av ekonomisk tillväxt gör sitt bästa för att hålla oss otillfredsställda. Vi köper vårt värde och säljer det vidare till högstbjudande. Vi är producenter och produkter. Vi besitter och vi är besatta. Vi är förövare och offer. Men framför allt är vi främlingar.
Och för varje gurka vi plastar in och varje liten död vi inte vill kännas vid ökar vårt främlingsskap. Vi står nu ensamma. På toppen av vårt rangliga korthus av abstraktioner; tvåtusentalets babelstorn. Men vi kan ju i alla fall trösta oss med att den är kollektiv, vår ensamhet. Vi kan chatta om den med varandra via vår Iphone.
