Ändå är det just det levande, det vitala och närvarande, som människan söker fånga och bevara. För att livnära sig på dess livskraft. Man fotograferar solnedgångar, spelar in livekonserter, kommersialiserar undergroundkulturer, bygger rigida system på ruinerna av revolutionära rörelser. En bild kan aldrig bli en solnedgång, en inspelning kan aldrig bli en livekonsert, den kommersialiserade punken och gatukonsten har förlorat sin fart och riktning och dammiga böcker med doktriner kommer aldrig kunna motsvara verklighetens mångfald. Ändå fortsätter människan besinningslöst med att försöka fånga och bevara det levande, fullt medveten om att detta omisskännligt är dömt att misslyckas. Lika naivt som besatt vägrar hon att erkänna det levandes organiska natur. Lika ihärdigt som hon räds sin egen dödlighet berövar hon det levande på dess livskraft. Och står sedan bredvid och ser avbilden, livets forna ytterhölje, sakta men ohejdligt falla sönder till damm och aska.
Jag undrar vad som driver henne.
Kanske det du själv skriver; behovet av livskraft.