Atombomben är lustgårdens äpple. Ondskan, som huserar i kunskapen. Det definitiva och slutgiltiga avsteget från djurvärldens oskuldsfulla naivitet.
Före atombomben kunde vi slåss besinningslöst, använda alla tillgängliga medel. Nu måste vi behärska oss. Atombomben tvingar oss till eftertanke, till självbehärskning – eller, om vi inte består provet – till undergång. Den är ett manifest av självmedvetenhetens tragik, ett cyniskt evolutionärt test av vår intellektuella och rationella kapacitet.
Vi fruktar den. Varje sekund hotar förkroppsligandet av summan av våra tekniska landvinningar att tillintetgöra oss. Den svagaste länken bestämmer händelseförloppet. Det räcker med en lite för paranoid befälhavare i ett lite för trängt läge, och sagan om de missanpassade djuren med ett lite för komplext nervsystem för sitt eget bästa är slut.
Men än står den kvar. Skjutklar. Hånflinande åt sin egen makt, och allas vår maktlöshet. Det finns ingenting som kan bryta dess outhärdliga spänningsfält, utom den totala förintelsen.
Atombomben står redo. I människors medvetande står den ständigt redo. Redo att fullfölja sitt öde. Redo att stanna kvar i sitt kvalfyllda limbo. Medan människorna slavlikt ägnar sig åt att återerövra sin självbehärskning, varje ögonblick, i en ständigt pågående kamp.
Fångna i skapelsen av sin egen desperata högfärd.
Dömda att kräla i stoftet av sin egen maktfullkomlighets maktlöshet.
