Det ligger en stor behållning i att ägna sig åt jordnära ting. Till exempel att så ett frö och se det gro.
Se på fröet. Med all sin samlade energi spräcker det sitt skal, letar sig upp mot ljuset. Plantan växer först långsamt, innan den skjuter mot höjden. Trevande. Fröet tvekar. Det tvekar, fast det redan är för sent. All sin livskraft har det investerat i grodden. Om fröet har hamnat på en ogynnsam växtplats, vid en ogynnsam tidpunkt; om någonting kommer och förgör det lilla sköra livet, är det redan för sent. Livskraften är redan satt i rörelse, oåterkalleligt satt i rörelse. Fröet har ingen andra chans.
Ändå tvekar det. Tittar försiktigt upp ur jorden. Som om det hade en andra chans. Som om det kunde välja att sluta sitt skal omkring sig igen, krypa tillbaka in i säkerheten, och vänta. På en tid, en plats, där det återigen kunde sticka ut sina känselspröt och känna efter.
Men det är en definitiv chansning. Ett existentiellt risktagande. Allt eller inget. Evolutionen sparar inte på frön, överflödet möjliggör överlevnaden.
Ändå tvekar fröet. Det måste ta den oåterkalleliga risken, och det gör det med en livets bävan. Inför sig självt, inför allt annat; inför existensen och inför existensens potentiella omedelbara utplåning. Var tillfället illa valt hjälper ingen tvekan i världen.
