sterilt och kliniskt och utan skuld
och snön var så vacker i januari

De rörde sig mycket organiskt. Många tog oväntade, till synes slumpmässiga vägar, avvek från de etablerade spåren för att senare återförenas, kanske med ett annat. Ibland i tvära krokar, ibland i mer rundade omvägar. Som om de lekte. Som om de dansade.

Som om de levde. Levde, till synes slumpmässigt. Hade dessa vattendroppar under sin korta färd mot asfalten, om de hade kunnat tro sig om något alls, inbillat sig att det fanns ett val? Hade de inbillat sig att de valde sin väg, sin riktning och sin hastighet?

Till synes levande.
Till synes som om de faktiskt hade roligt.

~

Och bussen kom. Och jag åkte med den.
Till synes levande.

Se på fröet. Med all sin samlade energi spräcker det sitt skal, letar sig upp mot ljuset. Plantan växer först långsamt, innan den skjuter mot höjden. Trevande. Fröet tvekar. Det tvekar, fast det redan är för sent. All sin livskraft har det investerat i grodden. Om fröet har hamnat på en ogynnsam växtplats, vid en ogynnsam tidpunkt; om någonting kommer och förgör det lilla sköra livet, är det redan för sent. Livskraften är redan satt i rörelse, oåterkalleligt satt i rörelse. Fröet har ingen andra chans.

Ändå tvekar det. Tittar försiktigt upp ur jorden. Som om det hade en andra chans. Som om det kunde välja att sluta sitt skal omkring sig igen, krypa tillbaka in i säkerheten, och vänta. På en tid, en plats, där det återigen kunde sticka ut sina känselspröt och känna efter.

Men det är en definitiv chansning. Ett existentiellt risktagande. Allt eller inget. Evolutionen sparar inte på frön, överflödet möjliggör överlevnaden.

Ändå tvekar fröet. Det måste ta den oåterkalleliga risken, och det gör det med en livets bävan. Inför sig självt, inför allt annat; inför existensen och inför existensens potentiella omedelbara utplåning. Var tillfället illa valt hjälper ingen tvekan i världen.

Före atombomben kunde vi slåss besinningslöst, använda alla tillgängliga medel. Nu måste vi behärska oss. Atombomben tvingar oss till eftertanke, till självbehärskning – eller, om vi inte består provet – till undergång. Den är ett manifest av självmedvetenhetens tragik, ett cyniskt evolutionärt test av vår intellektuella och rationella kapacitet.

Vi fruktar den. Varje sekund hotar förkroppsligandet av summan av våra tekniska landvinningar att tillintetgöra oss. Den svagaste länken bestämmer händelseförloppet. Det räcker med en lite för paranoid befälhavare i ett lite för trängt läge, och sagan om de missanpassade djuren med ett lite för komplext nervsystem för sitt eget bästa är slut.

Men än står den kvar. Skjutklar. Hånflinande åt sin egen makt, och allas vår maktlöshet. Det finns ingenting som kan bryta dess outhärdliga spänningsfält, utom den totala förintelsen.

Atombomben står redo. I människors medvetande står den ständigt redo. Redo att fullfölja sitt öde. Redo att stanna kvar i sitt kvalfyllda limbo. Medan människorna slavlikt ägnar sig åt att återerövra sin självbehärskning, varje ögonblick, i en ständigt pågående kamp.

Fångna i skapelsen av sin egen desperata högfärd.
Dömda att kräla i stoftet av sin egen maktfullkomlighets maktlöshet.

Jag undrar vad som driver henne.

Aber Das Geld
Und Das Ende
Das Ende

Och mjölkkartongerna. Rader efter rader. Mjölken är alltid lika vit. Jämlikhet och utjämning. Maskintillverkning. Den fina förseglingen garanterar att jag är den första att få röra vid innehållet. Det finns ett starkt egenvärde i det. Det är en ära.

Och däri ligger splittringen. Vi högaktar det nya och föraktar det gamla. Någonstans längs vägen glömde vi att det är ett och det samma. Plasten runt gurkan markerar en illusorisk gräns. Marknadsmässigt fungerar den. Den fungerar på grund av illusionen om separation, illusionen om framåtskridande, illusionen om dikotomin kultur och natur – samtidigt som den bidrar till att upprätthålla denna illusion. Växer Felix potatismos verkligen i jorden? Har McDonalds hamburgare verkligen varit delar av muskler på ett djur, som har rört på sig och känt känslor? Eller har utjämningen och jämlikheten lyckats råda bot på alla avvikelser och egenheter, lyckats med att radera det förflutnas smutsiga karma och återskapa dess oskuldsfullhet?

Det är våra kulturella gränser vi värnar om när vi enstyckförpackar gurkorna. Det civiliserade förfäktar sitt eget existensberättigande. Något är värt att försvara. Plasta in. Ytbehandla. Avskilja, från allt det andra – möglet. Förruttnelsen. Döden. Det som potentiellt skulle kunna utgöra ett hot för vår exponentiellt uppåtskjutande konstruktivitetskurva. Bit för bit förtingligade vi, bit för bit behärskade vi, bit för bit gjorde vi oss själva till främlingar inför. Köttbullarna i den snyggt layoutade förpackningen på ICA skriker inte längre.

Våra behov har tyglats, vår blodheta närhetstörst har förklätts till romantik eller rumsren hövlighet. Likriktning med hanterbar variation. Mellanmjölk eller standardmjölk? Gucci eller Prada? Vi plågas av valen, medan det artificiella behovet av ekonomisk tillväxt gör sitt bästa för att hålla oss otillfredsställda. Vi köper vårt värde och säljer det vidare till högstbjudande. Vi är producenter och produkter. Vi besitter och vi är besatta. Vi är förövare och offer. Men framför allt är vi främlingar.

Och för varje gurka vi plastar in och varje liten död vi inte vill kännas vid ökar vårt främlingsskap. Vi står nu ensamma. På toppen av vårt rangliga korthus av abstraktioner; tvåtusentalets babelstorn. Men vi kan ju i alla fall trösta oss med att den är kollektiv, vår ensamhet. Vi kan chatta om den med varandra via vår Iphone.

Och sedan en impuls. En ton. En dans om liv och död, om banalitet och evighet. Levande. Påtaglig. Impulsen själv låter sig nästan beröras.

Essensen ligger där – blottad. Uppenbar. Och som ett rinnande vatten tar den med sig plastens matthet, och som vinden när den leker med skräpet på marken virvlar den runt, runt, runt. Trivialt. Sublimt. Framförallt nyckfullt, men det spelar ingen roll.

Det spelar ingen roll, för vinden är alltid nyckfull. Fråga den om vägen, och den leder dig garanterat vidare. Fråga den om kärleken, och den kommer att viska till dig att kärleken alltid är förbjuden. Fråga den om livet och döden, och den kommer att skratta.

Ja. Den kommer att skratta.

På scb.se blir du en liten siffra i en rektangel ifall du föds, ifall du dör, ifall du bor i ett radhus, ifall du röstar på socialdemokraterna, ifall du åker buss och ifall du bajsar.

På scb.se kan man generera sina egna tabeller, med de parametrar man är intresserad av. Antalet döda efter region, dödsorsak, ålder, kön och tid, hela riket, självmord, från 1969 till 1996.

Överst en massa nollor. Ålderskategorin 5-9 år har en etta år 1972, och en tvåa år 1971 – alla män. Män. Vid 10-14 år duggar det lite tätare, och sedan exploderar det. Gradvis, och sedan plötsligt. En generell kulminering nås vid 35-60 år, för att sedan sakta dala neråt igen. Sakta. Kanske för att det inte finns så många kvar.

År 1972 tog en 5-9 årig man sitt liv.
En man.
För en pojke tar inte sitt liv.

Man kan inte moralisera över en annan människas lidande, eftersom lidande inte är en objektiv företeelse. Men självmord ses inte med blida ögon i vår kultur. Det är ju en konkretiserad disrespekt gentemot både Gud och samhället. Kreativitet, kanske några skulle säga – det enda sättet att höja sig över det givna. Men skalar man bort ideologier och åskådningar – så gott det nu går – så återstår ändå existensen, biologin, driften att överleva; som individ och som art. Det är en stark drift, den kräver en enormt stark motkraft för att övervinnas.

Alla de där parametrarna som inte fick plats i rektanglarna på scb.se denna gång är ännu höljda i dunkel. Visst kan vi göra fler tabeller. Men vad tänkte och kände den 5-9 år gamla mannen år 1972? Det talas aldrig om självmördarna, trots att de i antal vida överstiger – bland mycket annat – både mordoffer och trafikförolyckade. Kanske vill vi inte veta. Kanske känner vi oss trygga med våra rader och kolumner. Kanske vore sanningen för skrämmande för oss om vi inte kapslade in den i dem.

Och nu står vi här, på toppen av det rangliga luftslottet. Vi kallar till ett klimattoppmöte dit tupparna färdas i sina limousiner – för att skynda på processen, kanske. Och för att vi sedan ska ha någon att skylla på. Oljan håller på att ta slut och polarisarna smälter, men vi kommer inte att ändra vårt beteende. Vi har dödat vår Gud och tagit vår fria vilja i besittning, men vi kommer inte att ändra vårt beteende.

Och därmed har vi erkänt oss skyldiga. Alldeles under ytan av all den här uppståndelsen, all den här argumentationen kring vad vi ska göra för att kunna fortsätta framåt – ligger den stora skammen. Likt jordens eldheta inandöme ligger den där, precis under ytan, och puttrar – allt ljudligare, allt häftigare.

Vi gjorde.
Vi valde.

Vi köpte den vanliga mjölken och inte den ekologiska, fast den ekologiska bara kostar en futtig krona mer. Vi tog flyget och inte tåget, bilen och inte cykeln; vi lät ljuset vara tänt i lägenheten när vi åkte till jobbet. Och även om vi nu köpte den ekologiska mjölken, tog cykeln och släckte lampan äter vi ändå mat som växt på andra sidan jordklotet och sover i sängar som små fattiga kinesbarn med blodiga fingrar har knåpat ihop åt Ingvar Kamprad.
Vi valde. Och vi valde ondskan. Och vi väljer ondskan.

Och i kombination med denna gigantiska skuld, denna folkskam, ligger kravet på lyckan och friheten än tyngre på våra axlar. Vi är inte bara skyldiga. Vi utkräver också en förlåtelse av oss själva. Och vi sorterar stillsamt de enstyckförpackade kexens emballage som mjukplast, och vi klimatkompenserar våra flygturer. Men vi är likväl fortfarande skyldiga.

Vi har syndat mot moder natur, mot den enda Guden som alltid varit oss trogen. Och vad kan man väl göra? Vad för reaktion återstår, när ingen syndaförlåtelse längre hjälper?
- Den totala uppgivenheten. När vågskålen har tippat över är det det enda. Den enorma skammen skapar distansen, för vi skulle gå under om vi kändes vid den. Vi kan inte se kinesbarnen eller mcdonaldshamburgarna i ögonen. Vi bara kan inte. Och ur den totala uppgivenheten köper vi saker som är designade för att gå sönder, nya bilar att köra fort i för att kanske hinna undan, aktier för att kunna köpa den sista oljan.

Vårt beteende är varken ett tecken på dumhet eller på egentlig arrogans. Snarare tvärtom – det tyder på en skuldmedvetenhet som överstigit alla proportioner, en skam så stor att den är bortom all botgöring. Precis som de kyrkliga synderna, då det begav sig. Med den enda skillnaden att vi genom att ha dödat vår Gud nu inte längre hyser några som helst förhoppningar på en eventuell förlåtelse efter döden.

Men moralen dog inte med Gud. Moralen dog med införandet av skammen. Att börja på minus innebär att man måste arbeta sig upp till ett noll-läge, vilket är föga motiverande. När man väl står i skuld gör de enskilda siffrorna inte så stor skillnad längre. Klimatkompensering, sopsortering och klimattoppmöten är mest kulturella företeelser. Just for the show. En liten populärpolitisk parentes, för att tillfredsställa massorna.

För vad vi än gör är vi skyldiga.